Att vi haft en tuff höst är det nog ingen som missat. 

Den började med fågelpremiären när jag fick ringa till Jens och berätta att vi skulle ha barn igen och Filip skulle bli storebror. 

Säg den lycka som varar, en vecka senare börjar jag blöda och det vill inte ge sig så efter dryga två veckor får jag komma på ultraljud. 17 september hade jag tid på gyn, där jag blev undersökt av två läkare varav den ena skickade mig raka spåret till sunderbyn där jag skulle bli inlagd. En vecka på sjukhus, hemskt och rent bedrövligt. 

Jag genomgick undersökningar med fyra läkare i rummet och telefonsamtal med Umeå. Jag hade alltid rester från en graviditet som satt i området från snittärret, massvis med cirkulation och blodkärl och ett skyhögt hcgvärde i kroppen. Otroligt hög blödningsrisk och ingentig någon har speciellt stor erfarenhet av eftersom det händer i snitt var tredje år i norrbotten. 

Det diskuterades fram och tillbaka vad som skulle göras, de strävade efter att jag skulle få ha kvar livmodern i så bra skick som möjligt.

Eftersom vävnadsklumpen var så pass försörjd med blodkärl så ville man inte in och skrapa vid ett ärr och så tunn livmodervägg. 

8 sprutor cellgift som jag mådde pyton av till och från, illamående och fruktansvärt trött med informationen att det värsta som kan hända är en blödning och dom måste plocka livmodern. 

Första tiden var hemsk, livrädd och förtvivlad över vad som kunde hända. Jobbiga veckor med många känslor och ovisshet.

Jag började svara på behandlingen och läget var stabilt. Mååånga undersökningar och provtagningar senare sitter vi här idag, 0 hcghormon i kroppen, ingen som helst cirkulation i området och en vävnadsklump som de verkar minskar i storlek. Resan är inte färdig men läkarna är mer än nöjda och tror kroppen ska fixa det här själv utan operation. Jag tror på dom!

När vi frågat om varför så är svaret vi får att det här är en av riskerna med kejsarsnitt, det är en av dom väldigt ovanliga och sällsynta.

Onda ting är tre, Jens tappade sin farmor och två arbetskamrater miste livet på arbetet vid en hemsk olycka.

 

Det sägs att man kommer starkare ur, men ska det vara den här vägen man måste gå för att bli stark.. då är jag hellre svag.

 

Jag hoppas klumpen av vävnad är putsväck nästa fredag när jag har tid för ytterligare ultraljud och att vi kan lägga det här bakom oss och gå vidare med våra liv.