Just hemkommen och uppe med tuppen. Blev så att vi sov hos Jens inatt och då tog jag beslutet att kliva upp med han och åka med han nu på morgonen. Så här sitter jag, 10 över 7 och jag börjar inte jobba förens 12. Tanken att gå och lägga mig i sängen och se lite tv har slagit mig men jag insåg ganska fort att jag kommer somna på stört och sova bort hela förmiddagen så jag inte hinner göra nånting vettigt innan jobbet. Så istället satt jag på tvn här i vardagsrummet istället och då visa det ju sig att de var Postis Per på tv, ett barnprogram jag älska när jag var liten..  fast inte vet jag om jag tycker det är så bra som jag tyckte då ;) Dagens planer är att plocka undan här, eventuellet plocka upp väskan sen helgen och sen ska jag göra mig klar för att springa ner på stan en stund innan jag börjar jobba. Jag börjar känna för nånting nytt att ta på mig.

Helgen som passerat spenderade vi på Jens stuga och vi hade en jättetrevlig helg med en massa skoter, cider, go mat, dansuppvisningar, och en himla massa andra trevliga saker trots fredagens tråkiga händelse.. 
Var nämligen så att min lilla söta golvmopp; (som många skulle ha sagt...) avsluta sitt liv i fredags kl 15.35. På torsdagseftermiddagen var jag med han hos vetrinären och dom gav han narkos för att ta bort tandsten han hade. Hem for vi , alldeles loj och skakig som han var men de brukar ju gå till sig och han piggar på sig med kvällen. Men de gjorde han aldrig, åt eller drack ingenting resten av dagen eller natten, eller morgonen.. Så ringde upp till vetrinären som tyckte vi skulle komma med han så dom fick titta på han och ev. ge han nå smärtstillande för munnen. Detta jag gjorde, men det jag inte visste då var att jag skulle fara därifrån utan han. Dom tog blodprov för normalt skulle han ha börjar pigga på sig lite och dessa blodprov visade att han hade tumörer i kroppen och hade påsin höjd 5-.6 månader kvar. Alternativen var att lämna kvar han där över natten med drop för att föröska få han att piggna till från uttorkningen och sen ta hem han i några månader till och veta att han hade ont och led. Alternativ två var att ge han en överdos av sömnmedel och avsluta hans liv där just då. Snurrade runt i skallen och tårarna rann och i all panik där i behandlingsrummet ringde jag mamma som kom på en gång. Vi gick ut och tog beslutet att han ska inte behöva ha ont och lida bara för att vi vill ha kvar han i några månader till, kramade i princip i hjäl han i min famn och blötte ner han med en hink med tårar. Det enda jag såg i flera dagar var när jag la ner han på behandlingsbordet och han titta på oss när vi gick ut genom dörren..
På fredag ska vi hämta hem han, i en urna. Det kommer kännas bra! 11 år, 8 månader och 19 dagar blev min lilla Teddy pow pow. Han för många glada minnen med sig!