Såhär drygt 5 månader senare kom jag på att jag ska berätta om hur det gick till när våran Filip kom till världen. Jag kom på mig när jag precis läste om en förlossning som skedde 8 dagar före det var dags för oss. Egentligen finns det väl inte så mycket att berätta när det var ett planerat snitt, men det kan vara kul att gå tillbaka och läsa sen för min egen skulls räkning.

De var fredag den 29 april och vi skulle befinna oss på Sunderbym klockan 07.00, jag skulle ha en tom mage och vara nyduschad. Jag har nog aldrig varit så hungrig i hela mitt liv och för att inte tala om hur törstig jag var, samtidigt som jag ville kräkas för att jag var så nervös.
Vi fick ett rum där dom gjorde mig iordning och Jens fick ta på sig operationskläder. Jag fick nålar insatt och en kateter, de var otroligt obehagligt till en början.. Jag sa till bm att jag inte kunde kissa för de var så det kändes, men hon kostaterade efter att hon tittat på påsen att så inte var fallet. Hon berättade hur allt skulle gå till och att vi var planerade till klockan 8.00 om inget akut skulle komma före. Skönt tyckte vi, skulle vi slippa vänta. Jens drack cola under tiden vi väntade, jag hade kunnat döda för att få smaka lite när jag var så fruktansvärt törstig.
Klockan blev 8.. och den blev 8.30.. då kom bm in och sa att dom fortfarande inte ringt från operation att vi skulle få komma, i samma veva frågade jag om jag inte skulle få en liiten klunk vatten iaf, men de var inte aktuellt.
Klockan gick och strax före 10 var det dags, bm och Jens rullade iväg mig i sängen och på vägen dit skulle jag dricka en flaska med en äcklig vätska som var så vidrig att jag fick kvälningar. Bm tyckte jag fjantade och bad mig hålla för näsan och bara hälla i mig de, för jag var ju så törstig tyckte hon och det var jag, men på coola.. inte på nån äcklig vätska som skulle lugna ner tarmarna och magen.





Nå, vi kom in på operationssalen.. DÅ blev jag nervös, herregud så många människor och då insåg jag att de var nära nu. Alla kom och presenterade sig, vilka dom var finns jag inte för en sekund men dom förklarade hur allt skulle gå till steg för steg, hur bedövningen skulle kännas och hur det skulle kännas under tiden dom öppnade upp och plockade ut han osv.
Dom arbetade flitigt där inne med att förbereda när den ena började lägga bedövningen bakom ryggen, åh så obehaligt.. dels nålrädd som jag är och känslan när man känner hur det blir alldeles varmt från brösten ända ner till tårna och sen sakta men säkert så försvinner dom. Jag vet att jag försökte verkligen röra på benen men det gick inte. När de var färdigt och dom kontrollerade så den hade tagit som den skulle så flyttade dom över mig till operationsbordet där dom klädde in mig i plast och kopplade på både det ena och de andra i kanylerna. Jens hade jag på vänster sidan och på andra sidan hade jag en jättegullig vad de nu kunde tänkas vara, sköterska kanske.

10.17 satte dom igång där bakom skynket och tre sekunder senare mådde jag pyton (som dom hade informerat om att man kunde göra, ja vad tror ni då.. illamåendeskräck som jag har), dom gav mig något mot illamåendet och jag hörde hur dom sa att det inte var konstigt eftersom blodtrycket hade sjunkit. 4 minuter senare hör vi ett slurp och ett skrik, 10.21 föddes han! Han skrek och om han mådde bra så skulle jag få se han innan bm, Jens och Filip skulle gå ut ur rummet. Han mådde ju hur bra som helst så dom visade honom som hastigast innan dom gick ut. Åh, lyckan var total.. men där låg jag själv och mådde urdåligt, frågade om jag inte var färdig snart och hur länge till det skulle ta innan jag var ihopsydd. Till svar fick jag att det skulle ta liite längre tid än när dom öppnade, jag fick nog räkna med minst 20 minuter. Sköterskan som höll koll på mig frågade hela tiden hur jag mådde och om jag ville kräkas, nja tyckte jag.. SÅ dåligt mår jag nog inte om jag tänker efter, troligtvis var det psykiskt. Men vad gör det när vi hade fått världens finaste och perfekta pojke!

De tog inte länge så kom Jens och Filip in igen, dom satte sig bredvid mig och jag kunde stryka på han med ena handen. Han var så fin! Bm stod bakom hela tiden och kollade så han kommit igång med andningen och att han mådde bra. Både jag och Jens tänkte när vi såg henne på morgonen "men vaad är det här för nån, ska HON ta hand om oss och vårat barn.. " men till vår stora förvåning var hon jättegullig på alla sätt och vis, vi kunde nog inte fått en bättre barnmorska.

Strax före 11 avslutade dom bakom skynket och kunde konstatera att operationen hade gått bra, vilken lättnad det var. Nu var det över, allt hade gått bra tills dom ska flytta över mig till en vanlig säng när dom ser att jag blöder.. livmodern drog inte ihop sig som den skulle. Då tänkte jag att de kunde inte bara få gå bra hela vägen, men efter lite bök och något piller så kunde dom se att de avtog och att de ingen fara var längre.
Då fick jag hålla han för första gången, han fick åka i min famn ner till förlossningen där jag skulle ligga för observation några timmar.




De var väl först då, när barnmorskan lämnat rummet och vi blev ensammen som man förstod att han verkligen var här nu och att den där lilla underbara var våran, våran pojke. Vi beslutade ganska fort att de var en Filip, han såg ut som en sånn. Världens bästa och finaste Filip ♥